Bestyr inför avfärd

Den här gången har jag ansträngt mig mer än vanligt med lite gå-bort-presenter att ta med. Det blir bara till de 4 hushållen och familjemedlemmarna och eftersom ingen av dem troligen läser här så vågar jag avslöja vad som finns i paketen.

P1180796 (2)

Vanligtvis brukar jag ta med praktiska saker som ziplocs (som för övrigt verkar ha kommit till Norden nu, för min pappa sa han köper de själv på Åland numera) och andra liknande “tråkiga” saker som jag vet familjen uppskattat tidigare.

Den här gången ville jag dock köra mer på lokalproducerat, lite lyxigare tack för gästfriheten till de som vi ska bo hos. Jag hade gärna tagit med vin men det är så vanskligt tycker jag.

Gick till lokala New Seasons (som är en lokal “specialaffär” a´la Whole Foods) och där hittade jag massor med lokalproducerat. Här Oregonsylt. Jag valde smaker jag tror inte är så vanliga att hitta därhemma, som t.ex. lokalproducerad Northwest Peach sylt.

Portland ketchup – en jättegod ketchup utan massor med socker och skräp i.

P1180798 (2)

Vaniljessens på flaska, såvitt jag vet är det fortfarande ingen vanlig och tillgänglig produkt därhemma. Så känns lite kul ge bort. Lokalproducerad lyxchoklad, Moonstruck.

P1180793 (2)

Inte Oregonkoppling men ett gäng mörk chokladkakor från Whole Foods, min svärmor gillar mörk choklad och jag brukar ofta se liknande choklad hos henne och av det jag förstått på henne är den dyr och något hon hittar i special hälsokostbutiker och liknande, så tror och hoppas det här ska gå hem.

P1180799 (2)

Min svägerska ska få lite veganchoklad (hon är inte vegan men tål inte diverse ingredienser som alltid finns i traditionell choklad). Vad jag hört tidigare är det svårt hitta sånt i Norge där hon bor och om det finns så dyrt.

P1180786

Köpt på Farmer’s Market. Lokalproducerad Strawberry Balsamic Pepper Jam som jag själv smakat och är en jättegod marmelad till ost.

P1180787 (2)

Lokalproducerad rå honung. Lokal BBQ-krydda. Just bbq-kryddor finns det så mycket av här i USA och det här är ju grillandet nummer 1 så kul ge lite “äkta” vara.

P1180802 (2)

Gourmetsalt från ett Oregon saltföretag som tydligen blivit nationellt stora nu också. Flera familjemedlemmar är väldigt intresserade av matlagning så tror lite lyxmatprodukter som det här kan gå hem.

P1180808 (2)

Nu ska det bara packas rejält utan att gå sönder. Notera förresten texten på ena presentlådan “There is still so much to see” och en amerikansk karta. Hint hint att komma hit😉

P1180806 (2)

Nu återstår det bara att tvätta, packa, bocka av göralistorna som att anmäla VISA-korten att de kommer användas utomlands – såvitt jag vet är det förresten ingenting man gör i Europa, dvs att man måste underrätta banken om man ska åka utomlands. Visserligen görs det online, via bankens hemsida och när man loggar in på sitt konto. Så snabbt gjort, men ändå…. Man skapar en sk travel plan och skriver vilka datum och länder man kommer besöka och anmäler det till banken. Nu är det länge sedan jag bodde i Sverige men aldrig att man då i alla fall anmälde sina bankkort när man skulle resa utomlands. Undrar om det här är ett amerikanskt bankfenomen?

Eftersom hela gänget här hemma åker så är det mer fixande än om någon blivit kvar hemma och hållit ställningarna. Mer att tänka på nu, som att pausa posten, ändra sprinklerschema för tomten, snacka med grannarna, fixa larmet, be hjälp om att ta hand om soporna osv osv. Tja, sånt smått plock.

Det där med att packa i klädesväg. Jag vill verkligen packa sommarlätt och enkelt men inser vi inte bara kan resa med tunna sommarklänningar for man vet aldrig med augusti. Vi kommer stanna två dagar på Island på vägen österut också, vädret där är ju inte tropikerna heller direkt.

Den här sommaren har rusat iväg, inte klokt att det redan är augusti. Träffade en bekant jag inte sett på månader igår, vi råkade sammanstrålas på en gemensam träff med andra gemensamma kompisar. Så det blev sånt där vanligt “hur är det med dig, länge sedan, hur har sommaren varit”-snack. Rättframt, rakt på sak och ärligt sa hon direkt “It’s been a crappy summer”. Haha, tycker det är så befriande att höra ärliga människor (den här tjejen är för övrigt från Skottland). Ofta är ju allting så ljuuuvligt för alla, oavsett hur det egentligen  varit.

Jag kommer ta med hela elektroniska ekipaget, laptop inkluderad. Lovar ingenting, det blir som det blir. Kanske det blir ökentorrt under lång tid nu eller så blir det rätt flitigt uppdaterande här på bloggen.

 

 

 

 

 

Boise, Idaho

Sömnig sommarlunk, vi är i en tid nu då nästan alla är upptagna och fullt upp med högsommarliv.  Bjuder på en rapport från vårt besök i Boise, Idaho. Blir fortsatt oregelbundet och glest med inlägg under återstående sommarveckor.

b10

Boise är Idahos största stad med ca 200.000 invånare (600.000 om man räknar med några olika sammanväxta städer som bildar ett kluster, en metro area). Boise överraskade mig positivt, stan kändes rätt hipp och trendig för att vara en isolerad stad i Idaho (fördomar, javisst). Boiseborna kändes sportiga och livsstilen här verkar innebära mycket utomhusliv och som besökare kändes det som en rätt skön atmosfär.

 

b9

Jag har aldrig sett det “live” förut men på min bloggkompis Desirees bilder från Basel i Schweiz kände jag igen fenomenet att flyta fram på floden i badring (tubing, kallas det visst) då jag såg det i Boise. Syns tyvärr inte bra på bilden, men det var fascinerande och roligt att se. Folk satt alltså i en stor badring och lät alltså flodens strömmar ta dem vidare. Floden som är ådran i Boise och där mycket verkar hända. Längs flodkanten folk verkade träffas på lördagkvällen, många som svalkade sig med tubing, åt och drack, umgicks.

b17

Boise upplevade jag som en plats djupt inne i inlandet, vilket det ju är. Idaho har bara landgränser åt alla håll. Vi var djupt inne i landet, inga vattengränser åt någotdera hållet och Boise är en riktig inlandstad med bergen tätt inpå.

Här körde vi snabbt förbi ett villakvarter, ju mer bergsutsikt, desto dyrare. Inte havsutsikt som kostar här utan bergsutsikt.

b16

Som sagt, långt från vatten. Inlandet. Men det fina med Idaho tycker jag var hur de karga bergen, hur det ökenliknande landskapet hela tiden bröts av med diverse olika vattendrag som slingrar sig fram i landskapet. Större floder som här eller små, porlande bäckar.

Människan dras till vatten, så är det bara. Det var full båttrafik (fjärde julihelgen som det dessutom var) på de stora floderna och längs flodbankarna hade folk parkerat sig med kylboxar och annat. Långt inne i skogen, i bergen, där det var tyst och ensligt, men där små bäckar rann fram som en fåra längs vägarna. Där hade folk parkerat sig med solstolen mitt i bäcken, för lite svalka på fötterna och isboxen bredvid.

b12

Vatten – man tar det man får och det man har nära sig. Finns inte hav och stora sjöar, ja då duger floder och även små  bäckar. Men vatten söker vi oss till, så är det nog bara.

b15

Idaho City, ca 45 min från Boise. By uppe i bergen. En gammal Old Wild West stad, med typisk main street, kantad av lite gamla affärer och hus. Inte mycket mer än det. Dammigt och varmt, något man sett färdigt på en halvtimme men alltid lika kul och charmigt för jag är nämligen väldigt svag för vilda västern epoken.

b13

Idaho. en vacker delstat. Men några potatisodlningar såg jag inte till😉

b11b23

Vi bodde inte märkvärdigt alls i Boise, men rent och fräscht och hotellet hade pool!! Så vår muta under dagarna, då det blev en del åkande och den lilla stackaren blev bilsjuk av alla kurviga bergsvägar så var trösten och mutan med att det blir massor massor med lek och simma i poolen sedan, det som gjorde den lillas dag. Så vi hängde en hel del i poolen, vilket faktiskt var väldigt skönt även för oss vuxna.

En komisk grej som hände på hotellet. Ingen här ligger ju och solar eller pressar, det är kulturellt  annorlunda vill jag påstå. Så döm om min förvåning då jag ser ett par tidigt komma på morgonen, med siktet inställt på solstolarna som de drog ut i gassande sol (solstolarna var annars placerade under parasollen) och lägger sig för att sola. Jag reagerade lite på det för jag tycker som sagt att den här sortens solande inte är så vanligt, döm om min förvåning då M senare kommer och säger att de där är svenskar! Han hade stött på dem under frukosten. Förstås, då plingade poltten ner. Klart de skulle pressa och sola…. Lite komiskt annars att ute i lilla Boise i Idaho se svenskar på hotellet. Inte vad man direkt väntar sig där ute.

b22

Vi åker ju på “vuxenresor” med Stella, vi åker inte till renodlade barnresmål som Disneyworld eller en massa nöjesparker och uttalade barnresmål och upplevelser, vilket många jag känner gör den här sommaren. Vi gör resor som vi vuxna vill se och uppleva, Stella får hänga på och visst kan det bli en del som hon tycker är tråkigt som mycket i bil, museer och annat. Men jag tycker inte allting man gör bara ska vara på barnens villkor, inte att kidsen ska bestämma hur semestern ska se ut och vi är noll intresserade av att flänga runt flera dagar på nåt packat disney med andra skrikande ungar och familjer. Har jag sagt förut att jag inte gillar barn? Ja, alltså jag älskar mitt eget men inte alls särskilt förtjust i barn annars och är inte barnkär på det sättet.

Vi förstås anpassar vuxenresorna till barnet också. Att hon också ska få roligt. Och grejen är den att det behövs det inget flådigt disney eller nån nöjespark eller liknande utan hon tycker det är bästa lajbans att bara få sova på hotell, äta mat och middag i sängen. Huuu, så busigt och speciellt för det får man bara göra på hotell (och när man fyller år). Man kan verkligen göra allting till äventyr om man vill, som att åka hotellhiss. Eller som jag nyss skrev, att simma och leka i den högst enkla och ordinära hotellpoolen en timme på morgonen före vi åkte iväg på “vuxenvalda” utflykter och sevärdheter, till att sen belönas med en timme till på kvällen. Lite glasspaus på dagen är succé för att sedan orka med vuxenturistandet som de där timmarna på museum innebär, ja då får hon gilla läget bara för vi vuxna vill också se och uppleva det vi är intresserade av.  Till och med en tråkig rastplats längs motorvägen kan man ha kul lek på under en 30 minuters paus och bygga “camp fire” och leka nåt rollspelsaktigt med gräs och stenar man hittar längs parkeringen. Jaga varann lite och göra av med lite spring i benen innan man “pressar” barnet igen för ett nytt långt pass.

 

 

 

Lite tankar om somrar och ledighet

Det är ju förvisso några veckor kvar innan vi åker men det är tillräckligt nära för att man ska kunna börja längta på allvar tycker jag. Vi har båda gjort en mer detaljerad plan för vad vi vill (inte alltid vi vill samma saker, så vi delar på oss en del), var vi ska vara när och så får man prioritera för på kort besök hinns inte allting med. Så är det bara. Och ju mer man inser det, desto mindre stress blir det på plats. Jag/vi har också blivit mer ego (med all rätt) med åren, det är vår semester och ska vara på våra villkor också.

Det är ofta lite kringresande cirukusvarning på mig/oss när vi åker hem. Hushållen som ska besökas är rätt utspridda och rent logistikmässigt tycker jag det underlättar med planering (speciellt eftersom vi sannolikt inte kommer ha bil).

butiker-img-bu

Vi bestämde faktiskt att med min svärmor åka till Småland och Kosta glasbruk några dagar istället för att bara vara hemma hos henne. Övernattning för det är nu bokat. Check. Hon var sugen på att komma med och det är så lätt och roligt att spendera mycket tid tillsammans med henne  så det blir kul göra det här ihop. Man umgås ju när man reser ihop också, att bara åka hem till alla människor och hänga kan jag tycka blir lite trist.  Det blir lätt att kännas som man går från ett middagsbord till ett annat liksom. Så jag tycker det är roligare om man gör eller upplever saker ihop istället. Vi har mer och mer börjat känna att då vi åker hem vill vi uppleva något mer också, inte bara sitta hemma hos de 4 olika hushållen. Turista och semestra lite. Det fanns massor på vill göra listan, men tyvärr hinns ju inte allting med. Vi stannar för kort. Mumindalen var något jag velat planera in, men det får bli en annan gång. Läste nyss på FB om kakbuffén på Taxinge slott i Nykvarn. Åh, dit skulle jag vilja åka också🙂

Jag ska med säkerhet:

klassisk-rakmacka-716933

Äta pizza
Äta räkor (räksmörgås, räksallad)
Fika
Botanisera i mataffärer
Bokhandel
Köpa svenska tidningar
Äta finskt bröd
Konsumera diverse mejeriprodukter och se vad för spännande nytt som finns
Hitta fynd på fabriksförsäljningen i Kosta Outlet
Äta glass
Promenera

Det här med väskor. Jag byter rätt friskt men har alltid en väska med mig i varierande storlek och modell. Även om Stella är rätt stor nu och man inte behöver tusen och en saker med sig längre, typ blöjor osv så känner jag ofta behovet av nåt lite större och gärna händerna fria. Speciellt på resande fot. Ryggsäckar som är mindre, snygga och mer åt handväskehållet än ryggsäck – den sortens väskor gillar jag.

Sugen på den här.

mam040967_redblueblack

 

 

c11

Stella och farmor vid Skokloster

Minns ni vår härliga sabbatssommar 2014, antagligen inte. Men jag gör! Det känns som nyss men samtidigt känns det längre sedan. Jag visste det redan då, kände det redan då och hade vett och insikt att redan medan jag upplevde det känna hur unikt och speciellt det var. Att vara så tillsammans som familj, uppleva en massa saker ihop hela sommaren. En dröm. Men även om jag levde i nuet och tacksamt samlade minnen den där sommaren så har upplevelsen stärkts än mer med lite distans. Speciellt i jämförelse med den här sommaren som varit sisådär. Naturligtvis kan man inte ha roligt jämt och den sommaren blev speciell just för att den var ett undantag, den var unik i och med att vi spenderade så mycket sammanhängande tid ihop som familj. Sommaren 2014 var magisk. Vi hade ju ungefär 8 veckor på raken. Vi upplevde New York för första gången, London, “tågluffade” i England till olika städer. Paris. Bilade i Frankrike vid Normandie-kusten. Gjorde massor med utflykter i Sverige (Mälardalen framför allt, men även norrut till Sundsvall). Mycket tid i Stockholm. Vi spenderade mycket tid på min älskade ö, Åland. Det var full fart och intensivt men samtidigt var det inte stressfyllt alls utan vi hade tiden. Vi var tillsammans, min lilla trio till familj. Dessutom hade vi ju sån osannolik megatur med vädret. Ja, det var till och med så det var lite för mycket av det goda stundtals men som ni kanske minns var det sommaren som rekorden slogs på löpande band i Norden.

Aaaahhh, minnen minnen. Den bästa av somrar och jag vill ha en sådan igen.

Makens jobb har faktiskt ändrat reglerna så numera kan man ta ut en kortare sabbatsledighet efter 5 år istället för 7. Man kan välja om man tar en kortare sabbatsledighet efter 5 år eller den längre vanliga efter 7 år. Jag tror jag sätter min röst på att utnyttja nästa ledighet efter 5 år och ta en kortare ledighet.Det blir ändå många veckor.

Det sköna i kråksången är att sabbatsledigheten är helig, den uppmuntras att ta ut och man har respekt för att folk använder den. Däremot så är det svårt för M att ta ut sin semester i ett svep, men den pressen eller pusslet finns inte med sabbatsledigheten, vilket verkligen förstärker känslan av att vara ledig.

Nu kan ni ju säkert räknat ut vad jag redan börjat drömma om. Japp, nästa sabbatsledighet. Grejen är ju den att med en ny sabbatsledighet efter 5 år i praktiken innebär vi skulle få vår nästa sommaren 2018. Dit är det bara två år!!!

district-57-district-planning-process-from-which-the-district-plan-T5r32I-quote

Det har sagts många gånger förut, att om framtiden vet man ingenting och saker och ting kan omkullkastas över en natt. Men den vetskapen kan inte stoppa människor från att våga drömma, våga planera och tänka framåt. Man måste ju våga tro.

Halva nöjet är ju att drömma och planera. Jag älskar det. Det har jag alltid tyckt. Minns redan hur jag i gymnasieåldern levde efter mottot att längta, drömma och planera in helgen, så blev det som det blev sedan (många gånger platt pannkaka) men man hade i alla fall roligt medans man längtade och planerade.

 

Sommartankar, nordiskt cafébesök och identitet

Den här sommaren går som vanligt fort, samtidigt så tycker jag det känns som länge sedan den började så att säga. Inte för att jag vill låta otacksam eller gnällig men hittills så känns den här sommaren lite sådär. Lite tråkig faktiskt. Vi var ju iväg ett par dagar, det var nice och en höjdpunkt, även om det dämpades av att vara sjuk.

Jag vet inte riktigt varför egentligen för jag har gjort/gör mycket av det jag tycker om göra på somrarna här men det känns ändå lite same old same old och jag känner jag saknar lite av den där energin och bubblet inom mig  jag alltid har på sommaren.

Den här vidriga sommarförkylningen (nej, fortfarande inte helt hundra, tog iaf en första försiktig promand – den första fysiska akvititeten på 2v) har sänkt humöret en del. M har inte jobbat så mycket, vanligt bara, men haft en del dryga saker tampas med på jobbet under en längre tid som påverkat hans humör också, och då påverkar det ju indirekt mig också. Vädermässigt har vi en under det normala temperaturer. Svalt och även mycket mulet. Under alla mina år här kan jag inte minnas en så här sval sommar faktiskt. Somrarna brukar vara så pålitliga tycker jag, men den här är annorlunda. Mysko. Det var en så varm vår samt riktigt tidigt i juni. Men sen… Nada. Behöver inte var rekordhet sommar år efter år, oh nej, men det här känns rätt trist också. Aldrig är man nöjd🙂

Jag ser framemot augusti och att då dra iväg till Norden. Vi stannar inte så länge för det blev nämligen tidigare i sommar, rätt spontant och mycket oväntat, bestämt att min mamma och hennes man kommer hit också. Vilket ska bli jättekul för vi är som bekant inte bortskämda med besök och det är ju lite sådär med vissa relationer så härligt ett gäng nu kommer. Vi bokade biljetter som gör vi alla reser tillbaka samtidigt, samma flight. Vad skönt slippa jobbigt avsked på Arlanda med andra ord, de hänger på hit. Sedan stannar de här 2 veckor och åker precis efter Labor Day i början på september och då Stella börjar skolan. Så hela augusti kommer bli bra, tror och hoppas jag🙂

20160618_111613

En kul grej nyligen var en lördagsfika på Nordia House. Första gången jag tog mig dit och jag blev rätt imponerad. Jag fick inga bra bilder som gör huset rättvisa men det är ett nybyggt modernt skandinaviskt designat hus(1 år sedan det öppnades) som ligger i en förort till Portland.

20160625_133302

Huset är en plats för uppträdanden, work shops, diverse olika aktiviteter och happenings av nordisk karaktär. Jag är inte alls involverad i de olika skandinaviska föreningar som finns här i krokarna, det har helt enkelt inte lockat mig eller varit nåt jag känt behov av men jag applåderar att det finns så mycket, att det engagerar många.

Det jag reagerade på är att huset är så nordiskt, som kolla golvet. Ljusa, nordiska färger. Åtrigen. Helt otroligt att det finns sånt engagemang och passion för bevarandet av det nordiska. Det här är helt ideella krafter, eldsjälar som ligger bakom förverkligandet av den här byggnaden som ska fungera som en samlingsplats. De miljoner dollars som behövts för att bygga, driva och underhålla det här huset kommer från diverse olika privatpersoner, stiftelser (som har en nordisk koppling). Det har ingen koppling till de nordiska länderna (är inget konsulat eller liknande). Inget som är sponsrat av svenska staten eller nåt från Sverige  eller de andra nordiska länderna. Allting kommer från ideella krafter här på plats som lagt ner hårt arbete på att förverkliga det här bygget.

Då ska man minnas att de flesta är inte som jag, dvs en person som kom “i modern tid” och som färdig vuxen till det här landet med en stark nordisk identitet i bagaget, utan majoriteten är nog flera generationers svensk/finsk/dansk/norsk/isländsk-amerikaner med sannolikt ingen direkt koppling till svenska språket eller landet mer men som känner stark stolhet över sitt ursprung och identifierar sig som dansk, finsk osv. Det är fascinerande övrlag hur många amerikaner som känner stolthet över sitt urspring, vad det än må vara. Först och främst är de ju 100% amerikaner, stolta sådana, men ofta ofta hör man “I’m Italian so I like x or y”. Eller folk som har väldig koll på sin bakgrund och kan säga “I’m Irish, 1/4 German and also some Russian”. Eller vad det nu kan vara. Men det här “Jag är en åttondel den eller den nationen”, det tycker jag är så gulligt när folk betonar det och finner det viktigt.

En framgångsformel för USA är nog  att majoriteten av alla i denna enorma smältdegel så snabbt och enkelt blir “riktiga” amerikaner. Visst, jag är medveten om rasism, klyftor och hur vissa grupper har svårare än andra att bli accepterade. Förnekar inte problemen. Men överlag, en formel och förutsättning för det här landet har varit att de inflyttade så snabbt blir att känna sig som amerikaner. Och hur det inte finns en motsättning att känna sig som en stolt 1/8 italienare men samtidigt vara en patriotisk, stolt, “äkta” amerikan. Det ena utesluter inte det andra.

20160625_133331

Det var CAFÉ  BRODER som var målet med vårt besök och en lördagsfika. Fullt med folk, packat. Verkar otroligt populärt bland amerikaner. Ingen svenska hördes, det här har nog blivit ett café som många uppskattar, oavsett bakgrund och det tror jag det måste till också för att kunna överleva. Men NORDISK prägel på menyn så klart. Det nordiska, vad det än må vara, har stark status i USA och signalerar och står för något positivt. Åtminstone är det min bild. Folk är öppna och nyfikna på det nordiska.

20160625_134723

Jag beställde en Mimosa med fläder (champagne och fläderjuice), riktigt läskande och gott. Fläder är inget man ser på amerikanska menyer eller recept. En exotisk ingrediens här. Martin tog nånting med fläder också (fläder är ju så nordiskt).

20160625_135110

Man visste att man var nånstans med svensk/nordisk bakgrund då man såg skålen med sockerbitar på bordet. Fascinerande och så lustigt hur sådana här små detaljer kan göra en ganska glad. Stella har aldrig sett sockerbitar och undrade vad sjutton det där är för konstigt. Mycket skeptisk.

20160625_141429

Jag tog en Toast Skagen med tillhörande side (en stor pannkaka). Allting var jättegott, smaskigt och jag kommer att gå igen. Härligt ställe, tummen upp. Visade de här bilderna i ett email till några familjemedlemmar (som inte känner till den här bloggen) och kommentarer som vad konstigt med toast skagen på det där sättet… Okay, så här är det. Förväntningarna kan aldrig vara att det ska smaka eller vara exakt som en motsvarande rätt hemma.  En toast skagen skulle förstås aldrig serveras med en pannkaka som sidotillbehör. Räkmackan var också inte traditionell, MEN det tycker jag inte det ska vara heller. Det handlar om en fusion mellan de nordiska, traditionella smakerna och rätterna som sedan gifter sig modernt med de råvaror och sätt man på ett delikat sätt kan göra en pacific northwest svensk räkmacka av. Man kan aldrig få samma upplevelse som man får av att äta en räkmacka i säg Sverige. Men det är inte heller grejen, inte det man ska förvänta sig och orättvist att göra den jämförelsen. På samma sätt som man inte kan få en “äkta” amerikansk burgare, hur god den än må vara, i Sverige. Det är konceptet, helheten som ger en skandinavisk upplevelse och som utlandsboende tycker jag det här är jättemysigt göra och ger en väldigt bra upplevelse och smakar så gott.

Skulle gärna ta mina amerikanska vänner dit också, för det är det närmaste och mest likt det skandinaviska man kan komma här och jag är glad det finns ett så här traditionellt nordiskt café i närområdet.

20160625_141432

Stella tog danska pannkakor, aldrig ätit förr men det var som stora munkbollar som kom med sylt och lemon curd.

20160625_141436

M tog en pyttipanna som tydligen var riktigt smaskig.

20160625_143956

På väg ut från caféet såg vi en trevlig skylt med tack så mycket på de nordiska språken samt engelska.

 

När landet växte västerut

 

a9

När vi nyligen var iväg på vår miniresa österut så spenderade vi en del timmar i ett museum med det långa namnet National Historic Oregon Trail Interpretative Center.

a15

Vad som gjorde det här museet till nåt extra var placeringen. Det låg väldigt vackert, ödsligt och för ändamålet så passande ute i terrängen och naturen där emigranterna en gång färdades. Man kunde även göra några miles kortare vandringar runt omkring omgivningarna. Det var enkelt att föreställa sig och leva sig in i hur det begav sig på den tiden.

P1180429

Hela väst låg ju oexploaterat till rätt sent, det var inte förrän tidigt 1843 som det började gå emigranter västerut. Först i mycket liten och blygsam skala, för att sedan få upp farten med långa karavaner av vagnar som passerade olika checkpoints som byggts upp längs leden (speciellt då guld upptäcktes i Kalifornien 1848).

Jag tycker det här är rätt fascinerande och jag blev igen påmind om hur ungt det här landet är, att det för bara cirka 200 år sedan faktiskt var ödemark i nästan halva USA. Det var indianernas hemvist förstås, deras land. En del vita pälsjägare som kommit västerut och börjat plöja mark och spred ryktet om de goda förutsättningar  som fanns att hitta västerut. Clark & Lewis expeditionen. Mexikanska inslag i Kalifornien. Men hur ouppbyggt och oexploaterat det trots allt var till så sent som 1840-tal, då emigrationen tog fart.

Döden var en ständiga realitet på trailen. 1 av 10 som tog sig för strapatsen och resan västerut dog.

a11

De vanligaste dödsorsakerna var vapenolyckor. Människor hade packat alla tänkbara vapen man hade och kunde få tag på, i syfte av skydd mot indianer och andra, även för att man väl framme skulle behöva vapen för jakt och för att kunna försörja och försvara sig. Allting man skulle behöva där framme, där man skulle slå sig ner, måste man ha med sig i packningen. Man var tungt lastade med vapen, kunskapen hur hantera var inte alltid så god hos alla, vapen på den tiden var inte lika säkra heller. Så tragiska olyckor skedde och var en del av livet på trailen.

En annan vanlig dödsorsak var drunkningsolyckor, vid varje flod eller bäck som behövde korsas var det ofta någon som dog. Kolera var en annan fasa och skräck som slukade många dödsfall. På den tiden hade man inte kunskapen än att vatten behövde kokas. Skallerormar, bränder och omkullvälta vagnar andra oundvikliga saker att tampas med.

Men man kan ju svänga på det också, 9 av 10 kom fram och startade nya liv och började bygga upp byar, samhällen.

oregon-trail-map

Oregon Trail hette den led som var den största, viktigaste och mest trafikerade rutten. Startade i Missouri och slutade i Oregon. Ca 2000 miles lång. I snitt tog den 6 månader. Avklarade man den på 5 månader ansågs det som väldigt bra fart och komplikationsfritt. Det fanns även en sk Santa Fe led, men Oregon Trail den viktigaste. Ju närmare slutmålet, Oregon City, man kom, så mynnade leden ut i en eller flera leder som gick mer söderut till Kalifornien, dit många förstås också tog sig vidare. Framför allt 1848 då guldruschen startade.

a14

Ja, det var tuffa bud. Det som slår mig är ändå beslutsamheten, viljan och styrkan människorna besatt. De visste inte vart de skulle komma, det fanns ingenting känt eller uppbyggt för de första som tog sig över. Det var okänd vildmark. Det var bara att hitta sig en plats, nånstans västerut, där man tyckte det såg bördigt ut och fanns möjligheter överleva. Slå sig ner och börja från ingenting. De kunde inte lita på någon annan än sig själv, deras överlevnad och framgång var helt och hållet upp till dem själva.

Det slår mig att nog mycket  kan härledas tillbaka till den här tiden, när landet byggdes upp. Nånstans här byggdes en folksjäl upp tror jag och många tankar och värderingar idag kan härledas till den här tiden. Som vapenfrågorna idag, varför det finns de värderingar som finns idag och som ibland kan vara svåra att förstå men de bottnar och grundlades i för några hundra år sedan och måste kanske förstås utgående från historien hur landet byggdes upp.

 

a13

Tiderna ändras…. Att vara runt 50 på den tiden var supergammalt och då man klassades som “elderly”…

Man skumpade inte fram INNE i vagnarna (som för övrigt leddes av oxar eller mulor – hästar var inte lämpliga),utan tydligen så gick man mest. Vandrade. Gick. 2000 miles. Vagnarna var packade med proviant och saker, där fick man inte plats så man vandrade bredvid, före och efter vagnarna. På nätterna slog man upp tält där man sov.

a12

Provianten och ägodelarna packades i tunnor som fästes fast på sidorna om vagnen och inne i vagnen. Många som packade “fel” och för mycket, leden fylldes snabbt av dumpade saker som varje vagn var tvungen att göra sig av med för att komma vidare. Uppoffringar måste göras.

1000 dollar kostade det för en genomsittsfärd, vilket var mycket dyrt med tanke på att man bara tjänade någon dollar i veckan.

 

 

 

 

 

Hej där, östra OR och Idaho

Sommarförkylning from hell. Ja, inte för att vi ska överdriva men det var ingen rolig historia  jag drog på mig för två veckor sedan nu. Jag är otroligt nog fortfarande inte helt frisk heller. Typiskt nog mådde jag som värst under vår miniresa. Ena dagen var det så illa att jag var tvungen att besöka läkare och leta upp en urgent care mottagning (typ vårdcentral, walk in som gäller), vilket ju inte är det första man vill göra då man är på semester och befinner sig på ny och främmande ort men ibland har man inget val.

Jag gjorde mitt bästa, pepprade i mig medicin och bestämde mig för att försöka ha så gott humör och energi som möjligt, för det var ju dessutom M´s stora 40-årsdag och miniresan vi gjorde mycket därför så jag ville inte vara en Debbie Downer men visst, orken var ju inte vad den varit som fullt frisk.

Dessutom blev Stella för första gången åksjuk. Att städa nerspydd bil på en het parkeringsplats ute i ingenstans utan rinnande vatten är ju lagom kul det med.

Men men förutom såna där små obetydliga mesyrer så hade vi det riktigt trevligt – också. Såg och upplevde mycket vackert och det var skönt med lite miljöombyte.

Det blev en road trip bestående av the good, bad and ugly kanske man kan säga.

b18

Förra inläggett skrev jag om raksträckor och öppna vidder. Men vad som är oundvikligt när man är ute och kör på västkusten är bergen och förr eller senare måste man igenom nåt sk “mountain pass” om man ska vidare.  Igenom bergen bara, kurvigt och branta stigningar uppför eller nerför.  För övrigt de branta nerfarterna är nog läskigare, speciellt när man ser lastbilar som kör alldeles för fort och svajar till oroväckande i kurvorna.

Här är Deadman Pass, ett stycke av Oregon Trail som var den färdväg emigranterna tog sig på 1800-talet då de skulle västerut. Idag går motorvägen ett stenkast bort från den här idyllen.

b1

Dag 2 spenderade vi större dagen på småvägar längs Hells Canyon Scenic Byway i östra Oregon. I de här delarna är det stäppklimat, mest busk och gräsvegetation. Heta somrar och kalla vintrar. Tack vare småvägarna kändes det som vi kom långt in i landet, lite trafik och glest mellan gårdarna. Ibland passerade vi små samhällen med gulliga namn som Halfway.

Dagen innan hade vi besökt ett Oregon Trail museum som berättade om hur emigranterna kom västerut på 1800-talet, då det okända väst sakta befolkades och den strapatsrika, okända och farliga resan som utfördes. Så när vi fortsatte vår färd bekvämt i bilen men samtidigt stundtals  i ett fortfarande rätt orört och ödsligt landskap, var det ofrånkomligt man hela tiden tänkte mycket på hur människorna då färdats och hur de tänkt och känt inför det de såg.

b2

Hells Canyon Outlook. Ett Grand Canyon light kanske man kan säga. Mindre mäktigt, det finns ju bara  ett Grand Canyon som inget annat kan slå.

Men Hells Canyon som ligger precis vid östra Oregons, östra Washingtons samt västra Idahos gräns var mäktigt och speciellt på sitt unika sätt. Inte lika spektakulärt, förstås, som Grand Canyon. Men en annan naturupplevelse, en mer intim på nåt sätt, då Hells Canyon är mer enskilt, ligger mer öde och vägen hit år genom ödsligare trakter så det känns som man är mer “inne” i naturen och delar det med bara några få (om ens några, beroende på när man kommer).

b3

Hells Canyon är USA:s djupaste kanjon. En kanjon är en djup dalgång mellan två höga klippväggar som av ett vattendrag karvats ur fast berggrund (tack wikipedia!).

Det syntes inte vid den här utkiksplatsen, men djupt därnere rinner alltså floden Snake River.

b5

Nu har vi sicksackat oss ner från bergen och är nere i dalgången och delar av floden som flyter mellan de bergsväggar vi såg på bilden ovan.

b6

….och så var vi inne i Idaho, något vi enkelt och snabbt missat om vi blinkat en kort sekund. Inget speciellt då man korsar delstatsgränserna, bara en skylt vid vägkanten som vanligtvist hälsar välkomen till X delstat. Vägskyltar kan ändra lite också, alltså inte trafikskyltarna, de är förstås desamma i hela landet, men hur designen ser ut för vägnamnsskyltar . Väg 71 i Oregon hade sin design på skylten, samma väg 71 i Idaho hade sin egen design och logga.

b7

Vägar som slingrar sig längs bergsväggarna. Kurvigt.

Landsbygden och glesbygden i USA känns vildare, råare,  större, mer avskuren och mer otämjd. Landsbygden där hemma (åtminstone de delar jag känner till) känns i jämförelse inte alls som landbygd utan som rena rama “stan”. Men här, de ensliga husen, de enorma avstånden och gårdarna som ligger långt från nåt större samhälle, naturen känns mer grandios och wow:ig men också farligare och mäktigare i betydelsen den är kapabel få människan känna sig så liten och i händerna på naturens nycket. Åtminstone upplever jag som besökare ensligheten som större på landsbygden här. Att leva på landsbygden här är definitivt en speciell livsstil och det finns helt klart fortfarande områden i USA där man nog kan välja att leva rätt så mycket, om man vill, “off the grid”.

b8

Idaho. På väg genom bergen till största staden Boise.

Lite månlandskapsliknande.

Mer om Boise i nästa inlägg.

 

 

 

 

 

 

Are we there yet?

….klassisk barnkommentar, när man åkt tio minuter och knappt ens kommit ut på motorvägen så kommer frågan “är vi framme snart”🙂

a1

Som ni vet och sett av de bilder jag visat på där jag bor så har vi grönt, lummigt, frodigt och mycket grönska. Det är så det ser ut där vi startar och så “mitt” Oregon ser ut.

a2

Men man behöver inte komma mer än ca två timmar österut förrän landskapet drastiskt ändrar karaktär. Här ser man hur det fortfarande finns en del grönt, men bergen har blivit kargare och kalare.

a3

Ytterligare lite mer österut och det är som natt och dag. Alltså, det är som natt och dag. Det är helt otroligt hur olikt östra delarna är mot de mitt i dalen där jag bor, det är som att besöka en annan delstat. Förutom det uppenbara att det ser annorlunda ut, så skiftar klimatet också. Hetare ju mer österut man kommer, mer ökenliknande på sitt sätt. Dessutom är det glesbygd, ödsligt och en helt annan atmosfär. Som det är överallt på landsbygden i USA. Det är fascinerande besöka och köra runt på vägarna, en stark frihetskänsla bila i USA tycker jag. Vi pratar mer och mer om att inom en överkomlig framtid (dvs inom en 5-årsperiod- helst när Stella är lite äldre) så ska vi försöka förverkliga vår dröm att bila cross country, från öst till väst. I ett svep (ja, med rätt god tid på sig såklart, så man inte behöver hetsköra utan uppleva saker längs resans gång, men att liksom göra allt i ett svep).

a4

En rätt otäck grej var hur det i ett tidigt skede hur det på en display på motorvägen kom upp texten varning för kraftig rök längre fram. Stundtals rätt tjock rök och bara metrar bort från vägen brann det långa band av små eldar. På vissa håll pyrde det mest men även partier där det var tydlig eld.

a5

Här ser man eld och hur nära det är. Obehagligt, jag är förvånad de inte stängt av vägen. Tydligen så hade den tidigare varit avstängd men de ansåg antaligen bränderna var under kontroll då de öppnat men som förbipasserande bilist och lekman kändes det obehagligt att vara “fast” på en väg med bränder som fortfarande brann eller pyrde metrarna bredvid.

a6

Oändliga raksträckor och milsvid utsikt.

a7

Rest area, rastplats. Även här på landsbygden tycker jag det är rätt tätt med rastplatser och enkelt hitta bra platser att pausa på. Speciellt idag då vi bara följt en sk interstate-väg, en motorväg. Imorgon ska vi mer ut på småvägar, upp i bergen så det blir mer trixig körning, smalt och kurvigt så inga raksträckor.

a8

Vi hade packat med matsäck, grillad kyckling och potatissallad. Rätt mysigt ha picknick, även om det är på en tråkig asfalterad rastplats.

P1180523

Vi rullade in i Baker City, en liten stad i östra delarna, som även fick bli vårt nattkvarter.

P1180524

USA kan ju inte stoltsera med den anrika, långa historian som Europa har. Här finns inga slott och borgar. Men vad som finns och är fascinerande och spännande är t.ex. vilda västernepoken, gunslingers, bordeller, saloner, guldgrävarstäder som blommade och sedan blev spökstäder. Hotell Geyser där vi sov var charmigt och  hade en historia från den här tidseran.

P1180526

En kvällspromenad tog oss förbi den här tjusiga och inbjudande gränden. Även om Baker City är en liten håla ute bland ingenting så skulle jag inte vilja gå här en mörk natt. Såna här gränder ger mig alltid vibbar från nån tv eller film, där såna här gränder alltid är föremål för fuffens och diverse kriminella aktiviteter.

 

 

 

En kort sommarpaus

Folks,

Det vankas födesedag här i familjen och lite kortare semester (och helgledigt i samband med 4 juli nästa vecka) så jag tar en veckas paus nu och återkommer snart igen.

Vi kommer åka till östra delarna av Oregon och en snabbis in i Idaho. Jag har faktiskt aldrig varit i vare sig östra Oregon, Washington eller Kalifornien så det blir spännande med något nytt att upptäcka. Östra delarna sägs vara ödsliga, glest befolkade och med rådet “fyll tanken när du ser en mack för du vet inte hur länge det dröjer till nästa”. Folk som bor i de östra delarna är mycket ranchers så har vi tur kanske det finns en rodeo att gå på.

Glesbygden, den riktiga landsbygden i USA är inte som i Europa där avstånden alltid känns korta. Här kan man som sagts tidigare vara riktigt ute i middle of nowhere. Många människor dras och lockas till den här friheten, att ha plats och utrymme. Den kan fascinera mig också. En speciell livsstil, mentalitet och atmosfär som råder på amerikansk landsbygd/glesbygd, oavsett var i landet man är, kan jag känna.

Blir kul komma iväg en kortis.

Till sist men inte minst känner jag att jag vill dela med mig av ett litet skrämselskott jag haft. Jag hittade nyligen knöl i bröstet, den var tydligt kännbar och även synlig utanpå så att säga. Tog kontakt med läkare, skickade även in en bild (de har lagt till en himla bra online konversationsform nu där man kan enkelt kommunicera med text och bild med läkarmottagningen direkt – uppskattar enormt det sättet att kommunicera). Läkaren skrev tillbaka jag skulle boka in en tid asap. Lång historia kort, även om det blev en kortare väntan mellan start till mål så att säga så gick allting snabbt och nu vet jag med säkerhet att knölen är helt ofarlig. SÅ skönt. Tydligen så är 80% av alla knölar i bröstet benign (ofarliga), men det är ju jättelätt bli hysterisk och tro det värsta.

Fortsatt trevlig sommar, hörs riktigt snart igen🙂

 

 

Down Memory Lane

Det är ju hopplöst det där, när man letar efter några foton från en viss era som man behöver till en särskilt grej. Man börjar gräva i gamla lådor med fotoalbum, så klart att man fastnar och börjar bläddra igenom allt det man inte var på jakt efter. Tiden bara flyger iväg när man fastnar i nostalgins klibbiga väv. Här är resultatet av en sådan runda, kunde inte låta bli fota av bilder och ladda upp i datorn.

a1

Mitt flickrum under gymnasieåren. Notera de tidstypiska detaljerna från tidigt 1990-tal som Starlet och freestylen🙂

a2

Ca 23 år gamla bilder, från mina gymnasieår. Det slår mig igen när jag bläddrar igenom bilder från den eran, hur otroligt vackert och naturskönt Åland är. Vilken fantastisk uppväxt jag faktiskt fick och hade där. Hur naturen och HAVET hela tiden ligger nära, så tillgängligt. Hur mycket UTE vi var hela tiden, I naturen.  Jag har glömt då det inte är min verklighet och liv mera.

Vi tjejkompisar gjorde så mycket saker sommartid, som här åkte vi till en kompis stuga över helgen.

a4

Jag 17 år gammal, tjejhelg ute på en kompis stuga i skärgården. När man förresten kollar på 90-talsbilder så är det första som slår en alla de där fula säckiga, övestora kläderna alla har. Alla ser ut som hus. Ingen passform alls och några storlekar för stora.

a11

Andra sommardagar med de bästa kompisarna, paddlar och simmar hos en annan kompis stuga i Lemland. Återigen, det slår mig vilken uppväxt jag fick, hur vattnet, detta vatten var en ständig del av min vardag och liv. Friheten. Hur jag hade så mycket frihet. Så här i backspegeln skönmålar man väl allting lite mer, minns det som mer idylliskt än det var. Men det var en bra uppväxt. Hur vi var UTE så mycket. Inte undra på att jag faktiskt kan sakna just vattnet ibland. Det ha varit en del av mitt liv, finns i mitt blod.

Inte bättre eller sämre, det vill jag betona för det är faktiskt så jag känner. Men mitt barn får en väldigt annorlunda uppväxt än jag, med väldigt annorlunda erfarenheter än jag fick.

 

a6

Ja men visst, stort hår och permanent blev det ju både en och två gånger om vi säger så…. Risigt och stort, the bigger the better….

a12

Sparade minnessaker i ett gammalt album. En konserbiljett. Min första konsert var Bryan Adams på Stockholms Stadion 1994, den sommaren var hans Everything I do I do it for you smörlåten alla nynnade på… Jag var 18 år och tillsamans med en kompis Anna J tog vi båten och åkte till Stockholm, bodde på hotell (nånstans vid Mariatorget på Söder vill jag minnas). Stockholm var ju en storstad för oss, en främmande stad egentligen och lantisar som vi var då var det ju bara dagsbesök vi var vana vid (att åka fram och tillbaka över dagen för att shoppa hade jag/vi kompisar gjort sedan vi kanske var 16) så att sova över på hotell själva utan vuxna var rätt äventyrligt och kändes stort på den tiden.

Jag tror inte vi hade nån kontakt med föräldrarna på hela helgen vi var borta. Eller kanske vi ringde från nån telefonkiosk en gång för att säga vi kommit fram? På sin höjd. Det känns märkligt att tänka sig, när man själv har barn, att leva i den här tiden utan mobiler och tillgängligheten vi har idag. Samma när jag var i London 3 veckor året innan då jag var 17. Jag vet att jag ringde en gång då jag kommit fram till min värdfamilj men sen så kanske vi hördes 2 gånger per telefon (korta samtal) under hela tiden jag var där. Tanken att ens barn idag skulle åka på nåt liknande äventyr och man inte hade möjlighet till att ständigt höras utan vara utelämnad till nåt 5 minuters samatal en gång i veckan känns skum.

P1180211

Min gymnasieskola, bilden från 1993 och då jag var elev där. Tyckte redan då att skolan var fin, men….

a16

….ännu finare tycker jag den verkar vara idag då den är upprustad och uppiffad. Den här bilden tog jag senast jag var hem, sommaren 2014.

a8

1995.

Traditionen på den tiden var att när man skrivit studentskrivningarna och var klara med dem på våren så var det många kompisgäng som åkte iväg på nån resa för att fira att studentskrivingarna var över och i princip 3 års skola slut. Jag sommarjobbade en del, ja det gjorde jag, speciellt från och med 3:an då jag jobbade mycket. Men utan att mina föräldrar pröjsade så hade jag ju inte kunnat åka iväg.  Jag inser också nu, när jag tänker tillbaka, vad jag och mina kompisar var priviligerade och hade möjligheten åka iväg på olika extra saker under gymnasieåren som förstås krävde betalning av föräldrarna. Jag är tacksam för det, för det gav så många fina minnen.

Jag och mitt tighta gäng, tjejkompisarna, åkte iväg på en veckas resa till grekiska ön Egina. Vi flög till Aten, tog sedan en båt till Egina (ön hade/har ingen flygplats). Här ses båten ankomma till kajen på den lilla ön.

a9

Ena dagen på Egina öluffade vi med en liten fiskeliknande båt till en annan närliggande ö som jag för allt i världen inte minns namnet på. Vi var helt ensamma på stranden minns jag, säsongen var för tidig för att ha kört igång. Det var ju egentligen så otroligt vackert på de här öarna, så pittoreskt och långt ifrån turistigt utan det äkta Grekland. Jag tror dock inte vi riktigt hade vett och mognad uppskatta just den biten på ett sätt som jag gör och ser idag.

Visst har det varit en del vilda år  och visst festades det en  del under gymnasietiden också (men framför allt tidiga 20-åren). Men jag och mina kompisar har trots allt alltid varit skötsamma flickor, det tycker jag. Mina föräldrar gav mig väldigt mycket frihet under gymnasietiden, jag tänkte inte på det då men nu tänker jag att jag (och mina kompisar som levde under liknande familjeregler och principer) fick den friheten för de visste jag kunde hantera den, att de kunde lita på mig och att jag inte skulle svika förtroendet. De visste och kände också mina kompisar och visste det var “bra flickor”. Jag tänker på det ibland idag, hur viktigt det nog är att våga släppa sina barn fria också, samtidigt som man måste ha kontrollen förstås. Hur världen känns mer skrämmande och farofylld när man är förälder. En balans där. Och jag tror inte alltid det är lätt att göra just det, släppa dem fria och lita på allting går bra. Men man måste.

 

a10

Inte mina fötter men det kunde mycket väl ha varit mina. Tyvärr men på den tiden var väl inte min respekt för solen den bästa. Vi smörjde nog in oss, det gjorde vi. Men kanske inte sådär slaviskt eller förståndigt som jag gör dryga 20 åren senare😉 Här är en kompis fötter, hon hade glömt smörja in fossingarna och aj vad hon blev bränd och aj vad ont det måste ha tagit att gå på de fötterna.

a5

Den här bilden är inte så mycket visa upp, ger inga wow-utrop men det är en av de få bilder jag har från min familjs före detta sommarställe. Vår sommarstuga, där jag tillbringade alla mina somrar tills jag kom i senare tonåren och det inte längre var så intressant. Snabbspolning av bandet, mina föräldrar skilde sig och stugan såldes. Sorgligt kapitel för under min uppväxt var det här ett paradis att ha tillgång till och där jag lärde mig fiska, köra båt, simma.

 

 

 

 

 

 

Sommarspring

Det är riktigt pissväder här just nu, kallt och även en del regn. Ostadigt. Jag har haft jeans och jacka hela veckan. Ser mer somrigt ut från och med helgen igen.

Två veckor sedan Stella fick sommarlov, det känns längre sedan. Det är underligt hur tiden upplevs, man inte glömmer men snabbt anpassar sig, saker och ting bleknar, man går vidare och det som nyss var ens verklighet blir att kännas så avlägset. Den här veckan går hon på en sommarskolavecka (det kommer bli lite utspridda veckor under sommaren), mellan 10-13 så korta dagar och rätt perfekt för hennes ålder och liknande det hon varit van med sen förut. Känner mig lite uttråkad faktiskt, det kommer bli perfekt med en brytning av vardagen i samband med 4 juli och då vi åker iväg på en road trip.Börjar på allvar längta och se framemot augusti också. Allting är nu planerat och klart för hela månaden.

bild3

Håll i er nu, men jag har börjat springa! På riktigt. Kors i taket, det här såg man ju inte komma. Jag har varit så säker och känt mig tillfreds med mina power walks, riktigt raska promenader där pulsen kommer upp är min grej. Det är något jag gjort under många år, det har inte varit något jag tröttnat på och det har varit lätt (bara gå utanför dörren och så har jag haft promenadstråk tillgängliga). Jag har tränat en del styrka hemma också, men PWs har varit min huvudsakliga motion.

Helt ut ur det blå, helt hux flux en kväll då jag tog en av mina PWs så kom plötsligt en tanke i huvudet: tänk om du skulle springa. Bara sådär, helt oplanerat, helt otänkt, bara sådär och jag tog några löpsteg, några till och höll nästan på att snubbla av chock över mig själv och att jag faktiskt sprang. Jag kunde inte springa hela den rundan jag normalt går, det är väldigt kuperat och branta backar stundtals. Jag ska erkänna jag var halvdöd stundtals, flåsade så det säkert hördes i hela bygden. Men jag sprang, stannade, vilade, gick, sprang igen. Och jag GILLADE DET. Jag förstår inte hur det här gick till, ärligt talat inte. Men det gav mersmak och sedan den där gången har jag fortsatt att sakta springa regelbunet, ersatt några av min PWs med flera löprundor i veckan och det som är så otroligt sporrande att se är ju hur jag orkar mer och mer springer fler partier än jag går.

bild4

 

bild6

Jag har snickrat ihop en runda nu som är lite drygt 5 km och mitt mål är att kunna springa hela den före jag byter runda. Det är ganska mycket kuperad terräng, platt kan jag nog springa 5km redan nu, men den här rutten är kuperad och  backarna är rena mördarbackarna och de klarar jag inte alls än. Men för varje gång så springer jag rundan mer och mer, går mindre, även om det kanske handlar om bara några meters skillnad. Men framsteg är framsteg, allting räknas, även de små små metrarna framåt. För alla erfarna, tränade löpare där ute så låter ju det här löjligt och som en barnlek, men för mig som inte sprungit så är det här barnsligt stort och roligt. Det har varit intressant att se hur relativt snabbt det år bygga upp en kondition och på rätt kort tid se resultat. Det sporrar fortsätta.  Det är lustigt hur man kan bli biten av något man inte trodde var ens grej.